onsdag 26 augusti 2015

Självmedicinering. Del 3.

”Vill du ha en till kaka?” skulle jag aldrig säga utan ”vill du ha en kaka till”. Det här fenomenet har jag diskuterat med yngre personer och de tycker att det första alternativet är det normala, medan jag tycker att det låter konstigt. 

Men i Språket i P1 säger den nya programledaren Emmy Rasper konsekvent ”vi tar en till fråga”, ”vi har en till lyssnare”, etc. Emmy är 32 år och hennes företrädare Anna-Lena Ringarp som är född 1949 skulle absolut ha sagt ”en fråga till”, ”en lyssnare till". Här har alltså hänt något! 

Så här svarar Ola Karlsson på Språkrådet på frågan ”Kan man säga så här: Vill du ha ett till vykort?”: 
Ja, det kan man. Men det uppfattas ofta som talspråkligt, så många uppfattar att det inte passar i formella texter. Uttrycket en till (ett till) används ofta ensamt utan att man sätter ut vad det är fråga om: Vilken god kaka! – Vill du ha en till? Titta, du har fått ett vykort, och här är ett till. På så sätt har en till (ett till) kommit att bli ett fast uttryck som många gärna vill se utan avbrott av något annat ord. En bidragande orsak är nog att adverbet till inte verkar så betydelsetungt. Därför säger många en till kaka, ett till vykort. Men en kaka till, ett vykort till är ändå det mest spridda uttryckssättet.
En annan person på Språkrådet svarade i ett mejl på en liknande fråga från en mig närstående lingvistikstudent för flera år sen: 
Det här handlar om både själva språket men också förändringar i språket och så kallad språkriktighet. Om man tittar på uttrycket ”en brödskiva till” kan man definiera ordet ”till” som en postposition, det vill säga en partikel som står efter huvudordet. I svenska språket är postpositioner ganska ovanliga och deras användningsområde är begränsat. Därför kan man tänka sig att många som talar svenska som modersmål hellre undviker postpositioner om det är möjligt för att de känns lite konstiga och avvikande.
Man kan även tänka sig att uttrycket ”en till brödskiva” har kommit till i praktiska talsituationer. Vi kan föreställa oss ett samtal som går så här:
A: Kan jag få en till?
B: En till vadå?
A: En till brödskiva.
Här hade jag tyckt att det hade varit bra konstigt om B sagt ”en vadå till”, och som följd av detta blir det nästan omöjligt för A att säga ”en brödskiva till”. När sådana samtal har upprepats flera gånger har man blivit van vid ”en till” som en fast enhet, och det känns helt normalt att säga ”en till brödskiva” även utan en inledande fråga. Att ”en till brödskiva” används oftare och oftare nuförtiden kan även bero på att det finns flera liknande och vanliga uttryck i svenskan, till exempel ”en annan brödskiva”. Man kan alltså säga att ”en till brödskiva” passar bättre in i den modell som uttryck vanligen har i svenska språket. Uttryck som  ”en brödskiva till”   bryter på ett sätt mot den modellen och därför använder man gärna ett alternativ om sådant finns. Det här visar också hur språk i allmänhet utvecklas: man börjar använda nya uttryck och så småningom blir de vanligare och vanligare, och det kan hända att de gamla uttrycken, särskilt om de är på något sätt ovanliga, glöms bort helt och hållet. Språket förändras genom att man använder det. En dag känns ”en brödskiva till” kanske gammalmodigt och finns bara i äldre böcker.
Det lätt att se att såna här saker händer i språket, men det är mindre lätt att förstå varför det händer.

Det blev lite långt det här, men jag tror ni förstår, va? Eller ska jag ta det en till gång?


1 kommentar:

  1. Jag har aldrig hört en publik skandera 'en till gång' däremot är ju 'en gång till' inte alldeles ovanligt... Men det kunde ju bli en tillgång. Kanske.
    Intressant med de tidigare exemplen!

    SvaraRadera