Ibland använder man ord som inte finns. Jag menar att de inte går att hitta i ordböcker eller i språkdatabaser, men att de ändå är ganska frekventa – om än i ett specialiserat fack.
Så är det med adjektivet stämför. Så här används det: Tre sångare, en sopran, en alt och en tenor sitter och väntar på en fjärde, Kalle, som är bas. De ska sjunga fyrstämmigt tillsammans och säger: ”Nu får Kalle komma nån gång så att vi blir stämföra!”
Att en ensemble är stämför innebär alltså att det finns sångare till alla de stämmor som ska sjungas.
Ordet stämför är konstruerat av stämma, som i vårt fall betyder körstämma, en av stämmorna i ett körstycke, och suffixet -för. Suffixet kommer här av det fornsvenska för som betyder farbar, i stånd att fara, duglig, stark, och som kommer av ordet fara.
Alltså duglig, i tillräckligt gott tillstånd, jämför arbetsför, beslutsför, talför.
Jag är inte säker på hur allmänt det här ordet är. Kommentera gärna! Själv använder jag nog mest begreppet stämbesatta – att alla stämmor är besatta med sångare.
Inte nog med detta. Inom harmoniläran finns en term stämföring (i äldre tid även stämförning), som innebär att man enligt vissa regler eller förutsättningar skriver stämmor i en musikalisk sats. Till detta substantiv stämföring har det aldrig under min musikerutbildning eller mitt yrkesverksamma liv funnits ett verb, men vid min googling på stämföra dök det upp i en kursplan vid Karlstads universitet: ”Efter genomgången kurs ska studenten kunna återskapa och korrekt stämföra harmoniska funktioner i västerländsk dur- och molltonal musik”. Hoppsan! Här har man alltså gjort ett verb, stämföra. Det vore intressant att veta om det finns fler kolleger som använder detta verb i sin undervisning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar