Språkpoliser och annat dumt fôlk

Det kan synas i det här inlägget som att jag kastar sten i glashus. Kanske är jag av någon betraktad som ”språkpolis”, men jag anser mig själv inte tillhöra den kåren och jag gör mitt bästa för att inte framstå som om jag gjorde det.

På Facebook finns en grupp som heter "Anonyma språkpoliser". Det är ett slags slasktratt där personer har synpunkter på hur andra behandlar svenska språket. Ju mer jag studerar språk och ju mer jag lär mig, desto mer illa tycker jag om uttrycket ”språkpoliser”. 

Det står helt klart att många människor behöver hjälp med att skriva och kanske också med att förstå svenska språket. Varför heter det si eller så och varför bör man skriva så och inte så här?

Som jag ser det är syftet med språkvård två saker, dels att underlätta för människor att kommunicera med varandra, dels underlätta för oss att hitta glädjen i att förstå språkets uppkomst och utveckling och därmed berika vår tillvaro.

Kommunikationen innebär att texten är begriplig för de allra flesta, att texten upplevs som genomtänkt och trovärdig och att vi uppfattar författaren som seriös. En text med stavfel och dålig grammatik innebär ofta att läsaren tappar intresset och avfärdar författaren som oseriös och obildad. Detta gäller det skrivna ordet.

Då det gäller talspråket är, eller bör, vår tolerans vara mycket större. Dels påverkas vi då även av talarens röst, utseende, minspel, gester, m.m., dels av tonfall, språkmelodi och dialekt. Talspråket är mer personligt och det är oftast tydlig vad talaren vill med sitt yttrande.

Skriftspråket är en modern företeelse (ca 5 000 år) och har sedan tryckkonsten uppfanns för ca 1 000 år sedan (Nej, Gutenberg var inte först!) kommit att i hög grad påverka vårt sätt att tala. Idén om ett standardiserat skriftspråk på svenska kom först med Gustav Vasas bibel, 1526. Den hade en enorm betydelse för språkbruket och man brukar använda den för att bestämma gränsen mellan fornsvenska  och nysvenska. Efter ca 1900 brukar man använda begreppet nusvenska. 

Skriftspråket under 1600-talet präglades förstås av den skrivandes talspråk – både stavning och grammatik. Då Gustav III år 1786 grundade Svenska Akademien,”ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten: Hvilcket Samhälle skall nu ock evärdeligen bära namn af Svenska Academien.”, kom akademiens ledamöter, med Kellgren och Leopold i spetsen, att få ett stort inflytande över hur skriftspråket utvecklades. Man kan med fog säga att skriftspråket länge var ålderdomligt, med, i många stycken, liten förankring i det spontana talspråket. När till exempel pluralformerna på verben (jag skriver, vi skriva) togs bort i mitten av 1900-talet hade dessa inte använts i spontant talspråk sedan 1600-talet, men bevarats av stilistiska skäl.

Masskommunikationen under 1900-talet (tidningar, böcker, radio och tv) och Internet i vår tid, har medfört att vi numer talar om skriftspråket som ett svenskt standardspråk. Något talat standardspråk finns emellertid knappast. Standardspråket har dock gjort att både uttal och ordval har trängt undan dialektala skillnader i svenskan. Standardskriftspråket har ökat osäkerheten hos många talare som inte längre ”vågar” göra skillnad mellan tal- och skriftspråk. 

I den i inledningen nämnda Facebook-gruppen läste jag häromdagen ett inlägg: ”Jag stör mig på alla som inte kan uttala orden så som de stavas.” Den inställningen, som jag finner absurd, har gjort att vi fått stavningsuttal som ”miidsommar” i stället för det naturliga ”missommar”, ”Vaadstena” i stället för ”Vasstena”, etc. Osäkerheten breder ut sig och östgötar (öschöttar, inte öst-jötar) som i generationer sagt ”Vart ä du?”, eller norrbottningar som säger ”Vars ä du ifrån?” får veta av språkpoliser att det är fel. 

Att hävda att skriftspråket skall vara norm för uttalet är humbug. Skriftspråket är och förblir en konstruktion och en kompromiss, medan talspråket är kultur och tradition. Den som är uppväxt med en dialekt och använder den kan vara stolt över det. När språkpolisen rycker ut och upprörs över att någon säger ”ejenklien” så är den ute i ogjort väder. 

Övning: Den som tycker att jag snackar strunt kan pröva att uttala dessa ord och fraser så som de stavas: och (åsch) – genre (jenre) – min bok (mimbok) – tjugotvå (tjyttvå) – det kommer snö (dekommesjnö) – är du med (erume) – snabbt (snappt).