Dagens ändelse: pojkarne, pojkarna

Anna Maria Lenngren (1754–1817)

Jag mins den ljufva tiden,  Jag mins den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår,
[…] 

Anna Maria Lenngrens välkända dikt ”Pojkarne” publicerades 1819, två år efter hennes död. Där hittar vi en hel del trefliga exempel på 1800-talets stafning. Många ord som i dag stavas med ä stavades då med e (hexa, lexa, hjelte, m.fl.), samt förstås v-ljudets olika stavningar, och hv får inleda ord som hvar och hvad. Men vi finner också pojkarne och titlarne. Det verkar som om dessa böjningar i bestämd form plural uppstår just i slutet av 1700-talet och sen försvinner ungefär med Strindberg (han kunde inte bestämma sig utan blandade friskt). 

Man kan ju tro att dessa former har med genus att göra, -e för maskulinum och -a för femininum. Men det är inte så. Visserligen hette det inte flickorne utan flickorna, men andra ord som förr var feminina, t.ex. sol böjdes solarne. 

Det var i stället så att man eftersträvade vokalharmoni. Denna har också kallats eufoni. Leopold förespråkade den så kallade välljudsprincipen. Den går ut på att man ansåg att pluraländelsen -ar krävde -ne i bestämd form, medan pluraländelsen -er krävde -na! Inte två lika vokaler efter varandra således! 

Alltså: 

• sakerna 
• fäglarne 

Vem som kom på detta har jag inte lyckats utröna – kanske var det Leopold – och inte heller riktigt varför. Bruket försvann ju också, som sagt, och ingen lider väl i dag särskilt mycket av de två a-na i pojkarna.