Ex. 1: ”Östgöta kammarkör konserterade i torsdags tillsammans med sin nye dirigent Christina Hörnell […].” (Norrköpings Tidningar 160213)
Ex. 2: ”Inte kan man väl säga ”min vuxna son”? (Facebookgruppen ”Anonyma språkpoliser”)
Osäkerheten kring den här frågan verkar växa.
Som vanligt är svaret inte enkelt, men om jag gör en förenkling så skulle det vara: a-ändelsen går alltid att använda, medan e-ändelsen endast kan användas som bestämning till maskulina begrepp, maskulina substantiv eller mansnamn. I exempel 1 är sålunda e-ändelsen fel och i exempel 2 är svaret: Jovisst!
Men verkligheten är alltså lite mer komplicerad än så. Språkkonsulten Malin Bergendal menar att under medeltiden (före år 1500) så skrevs de flesta, från den tiden bevarade dokumenten, av munkar och nunnor i Vadstena i södra Sverige. Där påverkades man i hög grad av danskan som ju enbart har e-ändelser på adjektiv i bestämd form (røde, grønne, store, etc,) och började använda denna ändelse även i svenskan.
Men med reformationen blev Stockholm huvudstad i riket Sverige och de statliga dokumenten kom att avfattas på sveamål där e-ändelsen var okänd. Därmed kom a-ändelsen att bli den neutrala den ”omärkta” som alltid går att använda för adjektiv i bestämd form. Ändelsen -e lever kvar som en ”frivillig” form som bara går att använda om pojkar och män.
Tyvärr verkar det som om den manliga normens dominans idag smittar av sig så att osäkra skribenter gärna väljer e-formen i finare eller mer prestigefyllda sammanhang så att presidenter, företagsledare, världsmästare och uppenbarligen även dirigenter, oavsett kön, får adjektiv med e-ändelse i bestämd form.
Till stöd för den som fortfarande är osäker kan nämnas att Svenska Akademiens nya sekreterare Sara Danius i akademiens handlingar benämns ”Svenska Akademiens ständiga sekreterare.” I litteraturen hittar vi otaliga exempel med a-ändelser i manliga sammansättningar: Svarta Rudolf (Karlfeldt), Mors lilla Olle (Tegnér), Lilla Gubben (Lindgren), Stora stygga vargen (trad.), Lilla Carl sov sött i ro (Bellman), Sista man på skansen (Dalquist), intill sista man (Taube), etc.
Att skriva ”Centerpartiets genom tiderna bästa ordförande, Torbjörn Fälldin” är betydligt bättre svenska än att skriva ”bäste”, trots att Fälldin är man. Att skriva ”Östgöta kammarkörs nye dirigent Christina Hörnell” är direkt fel, medan att skriva körens ”gamla dirigent Hans Lundgren” är helt korrekt. (Just i det senare fallet är det lätt att förstå att ”gamla” betyder ”före detta”, medan man om man valt ”gamle” lika gärna kunde uppfatta det som att Lundgren är åldrig, men fortfarande körens dirigent.)
Språkkänslan kan också spela oss andra spratt. Säger vi ”Gustav den andre Adolf” känns det naturligt (om det gäller kungen), men om vi skulle säga ”den andra Adolf” så förefaller det vara ett val mellan två personer med samma namn.
Språkvetare menar också att e-ändelsen ännu i dag är vanligare i de södra och västra landsdelarna. Från Skåne och Småland kan man också fortfarande se uttryck som ”den lille tösen” (danska: "den lille pigen"), vilket komplicerar saken ytterligare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar