torsdag 10 maj 2018

En språkpolis död

På annan plats i den här språklådan hävdar jag att jag inte är språkpolis. Jag vidhåller det, rubriken till trots, men jag tar mig friheten att tycka att språket kan vara fult eller vackert, bra eller dåligt, etc. – men mycket sällan rätt eller fel.

Jag är en flitig radiolyssnare och lyssnar då bara på Sveriges Radio P1. När programmet Språket i P1 för femtioelfte gången förklarar skillnaden mellan ”de” och ”dem” och för femtiotolfte gången får frågan om ”större än mig/större än jag”, eller för femtiotrettonse gången förklarar hur man använder ”sin” och ”hans” börjar jag stilla fundera på döden.

Kanske är det dags att sätta tofflorna. 

Då slipper jag höra ministrar, forskare, företagsledare och andra i radio fylla ut, äh, varje, äh, mening med ett, äh, stort antal äh. 

Om jag bestämmer mig för att kasta in handduken skulle jag komma undan alla ”liksom”, ”även fast” och ”problematik”. Alla ”tjuginitton” och alla feluttal av ”Salisbury” och ”YLE” skulle bara försvinna om jag plötsligt tog ner skylten. 

Ginge jag ur tiden skulle ingen längre bry sig om att använda konjunktiv eller ord som ”huruvida” och ”överantvarda”. Den dag jag lämnar in kommer jag att slippa de personer som tror att ”kommer” är ett hjälpverb (kommer slippa), att man på svenska skriver ”Anki’s videos” och ”flera policys”. 

Om jag sa att jag skulle gå till mina fäder, skulle man väl påpeka det orimliga i att promenera så långt och i stället övertala mig att ta tåget. Och skulle jag antyda att jag snart borde kila om hörnet tror de väl bara att jag ska gå ut och köpa snus. Den dag jag trillar av pinn är kanske lika nära förestående som den dag då Mellon får hembud och det kan ju möjligen ses som en tröst att vi gör gemensam sak.

Dessutom skulle jag, om jag bara slutade mina dagar, bespara min omgivning och mina läsare den här typen av kverulerande. En win-win-situation skulle man säkert säga.

1 kommentar: