Dagens ord: just, juste, schysst, schyst, sjysst, sjyst

Schyssta puckar!

Varje gång jag ska skriva detta ord som betyder rättvis, ärlig, renhårig, reko, sportslig, bra, m.m., så tvekar jag. Förmodligen är det fler än jag som gör det. 

Eftersom jag i någon mån tillhör en äldre skola så använde jag länge den franska stavningen juste som använts i svenskan sedan 1600-talet. Det kommer av den latinska stammen ius som betyder lag (jfr. juridik). (Det finns också ett annat ord ius.)

Den alternativa stavningen schyst dök upp inom sporten på 1960-talet.  

NE har två uppslagsord för detta: schyst, med alternativ stavning sjyst, samt just, med alternativ stavning juste. SAOL anger sjyst som en alternativ stavning till schyst, samt juste (alltså inte just). Ingen av ordböckerna tar upp någon stavning med två s. Bort med dem – och då återstår just, juste, schyst, sjyst. 

Då blandar vi ännu en auktoritet, Språkrådet. Rådet menar att stavningen med sch- är vanligast i tyska lånord och att sj- är bäst anpassat till svenska stavningsregler. (Jämför norskan som gladeligen skriver lunsj och sjokolade.) 

Då går schyst bort. 

Vidare menar Språkrådet, angående ss, att det räcker med två olika konsonanter efter vokalen för att den ska bli kort (det behöver alltså inte vara en dubbeltecknad vokal). -st signalerar alltså kort y precis som i ordet tyst. 

Den svenska stavningen sjyst har stora fördelar framför den franska just/juste eftersom det går att böja i plural, två sjysta kompisar, och komparera sjyst, sjystare, sjystast. 

I likhet med Språkrådet kommer jag därför hädanefter att skriva sjyst!

Dagens ändelse: pojkarne, pojkarna

Anna Maria Lenngren (1754–1817)

Jag mins den ljufva tiden,  Jag mins den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår,
[…] 

Anna Maria Lenngrens välkända dikt ”Pojkarne” publicerades 1819, två år efter hennes död. Där hittar vi en hel del trefliga exempel på 1800-talets stafning. Många ord som i dag stavas med ä stavades då med e (hexa, lexa, hjelte, m.fl.), samt förstås v-ljudets olika stavningar, och hv får inleda ord som hvar och hvad. Men vi finner också pojkarne och titlarne. Det verkar som om dessa böjningar i bestämd form plural uppstår just i slutet av 1700-talet och sen försvinner ungefär med Strindberg (han kunde inte bestämma sig utan blandade friskt). 

Man kan ju tro att dessa former har med genus att göra, -e för maskulinum och -a för femininum. Men det är inte så. Visserligen hette det inte flickorne utan flickorna, men andra ord som förr var feminina, t.ex. sol böjdes solarne. 

Det var i stället så att man eftersträvade vokalharmoni. Denna har också kallats eufoni. Leopold förespråkade den så kallade välljudsprincipen. Den går ut på att man ansåg att pluraländelsen -ar krävde -ne i bestämd form, medan pluraländelsen -er krävde -na! Inte två lika vokaler efter varandra således! 

Alltså: 

• sakerna 
• fäglarne 

Vem som kom på detta har jag inte lyckats utröna – kanske var det Leopold – och inte heller riktigt varför. Bruket försvann ju också, som sagt, och ingen lider väl i dag särskilt mycket av de två a-na i pojkarna.

Adjektiv i bestämd form, -e eller -a?

Jag får väl ta upp det här igen … 

Ex. 1: ”Östgöta kammarkör konserterade i torsdags tillsammans med sin nye dirigent Christina Hörnell […].” (Norrköpings Tidningar 160213) 

Ex. 2: ”Inte kan man väl säga ”min vuxna son”? (Facebookgruppen ”Anonyma språkpoliser”) 

Osäkerheten kring den här frågan verkar växa. 

Som vanligt är svaret inte enkelt, men om jag gör en förenkling så skulle det vara: a-ändelsen går alltid att använda, medan e-ändelsen endast kan användas som bestämning till maskulina begrepp, maskulina substantiv eller mansnamn. I exempel 1 är sålunda e-ändelsen fel och i exempel 2 är svaret: Jovisst! 

Men verkligheten är alltså lite mer komplicerad än så. Språkkonsulten Malin Bergendal menar att under medeltiden (före år 1500) så skrevs de flesta, från den tiden bevarade dokumenten, av munkar och nunnor i Vadstena i södra Sverige. Där påverkades man i hög grad av danskan som ju enbart har e-ändelser på adjektiv i bestämd form (røde, grønne, store, etc,) och började använda denna ändelse även i svenskan. 

Men med reformationen blev Stockholm huvudstad i riket Sverige och de statliga dokumenten kom att avfattas på sveamål där e-ändelsen var okänd. Därmed kom a-ändelsen att bli den neutrala den ”omärkta” som alltid går att använda för adjektiv i bestämd form. Ändelsen -e lever kvar som en ”frivillig” form som bara går att använda om pojkar och män. 

Tyvärr verkar det som om den manliga normens dominans idag smittar av sig så att osäkra skribenter gärna väljer e-formen i finare eller mer prestigefyllda sammanhang så att presidenter, företagsledare, världsmästare och uppenbarligen även dirigenter, oavsett kön, får adjektiv med e-ändelse i bestämd form. 

Till stöd för den som fortfarande är osäker kan nämnas att Svenska Akademiens nya sekreterare Sara Danius i akademiens handlingar benämns ”Svenska Akademiens ständiga sekreterare.” I litteraturen hittar vi otaliga exempel med a-ändelser i manliga sammansättningar: Svarta Rudolf (Karlfeldt), Mors lilla Olle (Tegnér), Lilla Gubben (Lindgren), Stora stygga vargen (trad.), Lilla Carl sov sött i ro (Bellman), Sista man på skansen (Dalquist), intill sista man (Taube), etc. 

Att skriva ”Centerpartiets genom tiderna bästa ordförande, Torbjörn Fälldin” är betydligt bättre svenska än att skriva ”bäste”, trots att Fälldin är man. Att skriva ”Östgöta kammarkörs nye dirigent Christina Hörnell” är direkt fel, medan att skriva körens ”gamla dirigent Hans Lundgren” är helt korrekt. (Just i det senare fallet är det lätt att förstå att ”gamla” betyder ”före detta”, medan man om man valt ”gamle” lika gärna kunde uppfatta det som att Lundgren är åldrig, men fortfarande körens dirigent.) 

Språkkänslan kan också spela oss andra spratt. Säger vi ”Gustav den andre Adolf” känns det naturligt (om det gäller kungen), men om vi skulle säga ”den andra Adolf” så förefaller det vara ett val mellan två personer med samma namn.

Språkvetare menar också att e-ändelsen ännu i dag är vanligare i de södra och västra landsdelarna. Från Skåne och Småland kan man också fortfarande se uttryck som ”den lille tösen” (danska: "den lille pigen"), vilket komplicerar saken ytterligare!

Dagens ord: ”menlös”

Vi närmar oss Menlösa barns dag, eller som den heter sedan år 2000, Värnlösa barns dag, eftersom ordet menlös ändrat betydelse. 

Om jag säger om någon person att den är menlös är det inte särskilt snällt. Menlös i dag betyder oförmögen och även oförarglig och intetsägande. Ingen vill bli kallad vare sig oförmögen eller intetsägande och knappast oförarglig heller. 

Menlösa barns dag infördes i kyrkan redan på 300-talet till åminnelse av de oskyldiga barn som Herodes lät döda i sin jakt på judakonungen. Dagen, den 28 december, var en helgdag i Svenska kyrkan fram till 1772, men finns ännu kvar i almanackan, men nu med namnet Värnlösa barns dag. 

I Svenskfinland kallas den ännu Menlösa barns dag och på finska Viattomien lasten päivä, på norskt bokmål enbart Barnedag på danska Børnedag och den kyrkliga benämningen på latin är Innocentum festum martyris.

Enligt SAOB är menlös ett fornsvenskt ord som betydde framför allt oskyldig, men även (om unga flickor) jungfrulig och kysk. Det kunde även betyda oskuldsfull och ofarlig, m.m.

Dagens ord: ”finaste” (absolut superlativ)

Bäste broder! Käraste syster! 

Det här sättet att använda superlativformen av adjektiv kallas absolut superlativ. Det känns igen genom att uttrycket saknar bestämd artikel och att substantiven står i obestämd form. På samma sätt kan man säga att klänningen är gjord av finaste linne. Det handlar alltså inte om den bäste brodern, den käraste systern eller det finaste linnet, utan superlativformen har förlorat sitt syfte att jämföra företeelserna; en bra bror, en bättre bror, den bästa brodern. 

Bruket har nu spridit sig från dessa ganska ovanliga och tämligen fasta former till Facebook och bloggar och vi kan nu läsa finaste du, finaste svärmor, snyggaste brorsan, etc. Alla är uttryck som inte betyder att någon är finare eller snyggare än någon annan utan är bara ett slags förstärkning när grundformen av adjektivet (fina du) inte räcker till.

Företeelsen är ny, bara något decennium gammal, och man får lätt intrycket (Bevis saknas!) att det framför allt används av unga kvinnor som skriver om nära (förstås) relationer.

Många tycker nog att det är löjligt, men som med allt annat i språket kan man välja att uppröras, ta det till sig, eller ignorera det.
Varsågod och välj! 

---

Man kan ju tillägga att det också finns något vi kallar absolut komparativ, t.ex. i uttrycken en äldre dam, min bättre hälft, en större summa pengar, etc.

Dagens ord: ”rucola”, ”senapskål”, ”sallat” och ”sallad”

Ordet rucola är inlånat från italienskan, men har av någon outgrundlig anledning försetts med ett extra c. Jag undrar varför. Inget annat språk stavar ordet med två c.

Växten heter senapskål, medan den som sallat som används i sallad kallas rucola. Hänger ni med? 

Det vetenskapliga latinska namnet på växten är Eruca vesicaria och på svenska senapskål. 

I alla tider har man ändrat namn på kött vi använder som mat. Ko är inte ko när det hamnar på tallriken utan nöt- eller ox- och gris blir fläsk. Likadant på engelska och franska, lamb/mutton, calf/veal, etc. Samma sak är det med grönsaker. Vi äter hellre en aubergine än en äggplanta. Om rucola skriver Fredrik Lindström att den ”doftar medelhav och sommar” medan senapskål ”snarare luktar gödsel eller skolmatsal i glesbygd”. Men Lindström stavar det ruccola. 

I SAOL kallas ruccola en ”variantform till rucola” och Språkrådet skriver ”Namnet på grönsaken är inlånat från italienskan, där ordet stavas rucola, d.v.s. med ett c. Stavningen med två c har uppstått i svenskan, möjligtvis för att den ger mindre tveksamheter om uttalet, och denna stavning är nu den absolut vanligaste i svenskan.” Om det nu råder tveksamheter om uttalet kan man ju tycka att det borde stavats ruckålla i stället för det osvenska -cc-. NE skriver dock ”rucola, rucolasallat, roquette, namn på bladen främst från arten senapskål.” 

Vi vägrade stava juice jos. På samma sätt kan vi vägra stava rucola ruccola. 

Så sallat och sallad. Sallat är växten, och när vi ställer den på bordet – oftast blandad med dressing och andra grejer – blir den sallad.

Dagens ord: ”skrupler”, ”skrupulös”, ”skrupelfri”

skrupler betyder samvetsbetänkligheter. En person utan skrupler är en samvetslös person. Den kan också kallas skrupelfri och är således utan betänkligheter. Detta anser vi för det mesta vara en negativ egenskap. 

Ändelsen -lös i skrupulös har ingenting med det svenska ordet lös att göra utan vi har lånat ordet från franskans scrupuleux (uttalas skrypylö). Skrupulös är motsatsen till skrupelfri, en person som är skrupulös har betänkligheter, en samvetsgrann, eftertänksam och noggrann person. En vanligen positiv egenskap. 

Ordet skrupellös ser man ibland, men det bör absolut undvikas eftersom det lätt blandas samman med skrupulös. Skrupellös är upptaget i SAOB som en synonym till skrupelfri, men ordet står inte i NEO eller SAOL. 

Orden kommer av latinets scrupulus som betyder liten sten eller bekymmer och har förekommit i svenskan sedan 1600-talet.